Söker tröst och andas tungt
Blundar och suckar lätt.

Två steg i trappan, nästan hemma.
Grus i hallen, du är alltid borta.

Famlar efter lampan i mörkret.
Samlar mig i det påföljande ljuset.

Andfådd, hjärtat rusar.
Sneglar på klockan som går.

Trodde du var till fullo.
I sanningens ögonblick var du ingenting.

För mig tynar du bort, snart död.
Inte mycket kvar av vårt gemensamma liv.

Sänker blicken och ser i golvet.
Ångest dunstar, droppar från taket.

67 kvadrat av tomhet.
Ett berömt mått är slutligen fullt.

Med dig önskade jag familj.
Ifrån dig går jag ensam.

Nu är det slut och det är nu det börjar.