Hon som står
vid randen av brunnen
drar särken över huvudet
och släpper
den röda klädnadens tyg
ner i mörkret

för det är dags
att föda


Dags att något öppnas

dags för det nya
att skrika världen
ur leran

att stiga fram
ur vattnets djup
ur kroppens
mörka inre

för att någon
har ropat namnet

och sagt
att tiden är inne


I natten
doften av blommande fötter

i ljuset
hennes hår
som skyler axlarna
värmer
mot stjärnsnön

i vintern
hon som går stigen
mot skogens runda hus

och bär barnet
på starka armar


I skenet av månen
hon som lyssnat på vinden
och vandrar mot vaggan

som väntar
i köket


Långt därborta
heden
och kallhavet

och hon vet
att han finns där
och lyssnar

på barnet
som andas

på henne
som sjunger tystnaden

på träden som dansar
när allt
går till ro


Och de vet båda
när dörren öppnas
och dörren stängs

när elden värmer
och havet lever

att flingorna från himlen
bär lyktor
till skogen