Inga dånande flygplansmotorer,
bara sensommarens friska vindar,
inget imperativ: ”HOPPA”!

Men:

Trädet släpper greppet om en stjälk,
låter den passera genom dess kabinlucka.

Ensam i luften,
ett ensamt, lätt gulnat, lönnlöv,
i ett lite blekare solskensljus.

Som en fallskärmsjägare på spaningsuppdrag
- en ensam stigfinnare -
långsamt genom luftens virvlar,
närmar sig stjälken marken,
ett stenkast från den tomt gapande kyrkogrunden.

Är det dags?

Kan det som rådit,
ej längre bjuda motstånd,
har det förlorat sin kraft?

Stjälken ropar inte,
sänder inget kodat meddelande:

Sänd invasionstrupperna när första höststormen kommer!
För då är tiden mogen.

Men ändå hörs snart i vinden:

Låt luften fyllas av fallskärmssoldater!
Kom alla höstens allierade!
Låt oss komma iväg och invadera vårt Normandie!

Tiden är mogen att befria marken –
att bädda in den i 24000 höstlöv,
att befria marken från höstens nakenhet,
att befria marken från dess bruna jordskjorta.