Dig vill jag tro.
Den renaste av alla sanningsenliga ärliga gåtor som en efter en försöker att lösa.
En efter en försöker få en skymt av vad som sägs vara ungdomens källa.
Och du ska vara något speciellt.
Som får tankarna att flyta och sväva.
Dig litar folk på och du är beundrad av så många.
Även av cyniska varelser.
Även av de som har blivit plågade av den smärta du efterlämnar.
Du är något stort och ofantligt minimal för pessimisten.
Men allt en liten pessimist vill är att bli motbevisad av livet.
Av dig.
Dem svar du vilar på och de skulle någonstans vara allt och lite till i denna värld.

Jag vet inte om jag tror på dig.
Om du finns.
För för mig är du bara likt alla monster under sängen, men ingen kommer och räddar mig ifrån dem.
Du kommer aldrig när du behövs så varför lita på dig då?
Du är som den där pappan i alla sorgliga historier om ensamstående mammor, som bara går för att aldrig ångra att du gick.
Du är sorg för mig.
En himmel som ständigt gråter.
Och du målar alltid starka färger för andra.
Men för mig vilar bara svart och vitt.
Och jag finner ingen grå nyans i närheten.

Jag hade försökt så mycket.
Men du är alltid någon annanstans, för andra.

Du är orättvis selektiv i dina val.
Varför?

Varför ger du vissa paradiset och andra skuggan av det?
Hur kan du vara stolt att kalla dig kärlek...