Det var nyårsafton, men fyrverkerierna hade slutat för länge sen, och solen var på väg upp.
Jag var full och du var nykter, men vi hade bägge spytt, så jag antog att vi var på samma nivå.
Du var 20 och jag var 17 och jag visste att jag hade kunnat lägga mina händer på dina höfter, och göra vad jag ville med dig. Men nånting höll tillbaka mig, jag antar att det var att du var äldre än mig men ändå så mycket yngre, att du aldrig hade rökt och att du såg så himla bräcklig ut, nästan rädd. Mest var det väl att jag var rädd att jag skulle föra över min bakterie till dig. Att jag skulle smitta dig, involvera mig i ditt oskadade liv, och vad vet jag, kanske till och med kär. Jag hade kalla händer, från kall champagne, och du sa att ditt ex alltid hade kalla händer, och jag kom att tänka på när jag satt på en buss året innan och förde min hand innanför en pojkes tröja, och han tog bort den, skrattade att den var kall. Men det var inte därför. Jag antar att han kunde se på mig, att jag var farlig, och att man inte borde vara för intim med mig. Någon av de sista dagarna på året sa han att han fortfarande ville ha mig, och det gjorde mig nöjd. Man vill ju inte vara en sån som folk bara vill ha när dom är höga eller vill vara otrogna eller bägge två.

Men nu var det ett nytt år, och den ende jag vill ha var han med höga kindben och små händer, nästan lika små som mina, fast han var 2 dm längre. Man kan låtsas att det var könsroller som höll tillbaka en, men så var det ju inte. Jag hade bara inte varit den initiativtagande sen jag var 14 år, eller om det till och med var 13, och sen tappade jag den imagen. Ja, förutom den där gången som jag lade mig på en säng, blundade och sa ”kom” med en röst som inte var min, utan snarare en kvinnas. Jag satte mig på bordet, men jag var fortfarande kortare, mina ögon var inte i kindbenens höjd, utan snarare nyckelbenens, som jag tror att jag kanske hade rört under kvällen, jag hade i alla fall rört och ätit upp med mina ögon. Det var väl det att jag bytt om från klänningen, som gjorde att jag inte såg ut som mig, till ett par säckiga jeans, och en t-shirt med avklippta ärmar, som gjorde att jag såg för hård ut, typ som glas, men inte lika ömtåligt, utan mer kallt. Men jag lutade mig inte bakåt, och sa kom, fast jag så gärna ville röra kindbenen och nyckelbenen, höftbenen hade jag redan rört, men ändå, de var ju som perfekta handtag. I alla fall satt jag kvar, skrattade åt mig själv, förmodligen högt, för jag var ju inte direkt nykter. Men det kändes väl onödigt att förstöra någon som man inte ens var kär i, eller inte ens nästan. (Eller ja, lite grann, men det var ju ändå ganska romantiserat.)

Det var mest det att jag var förstelnad, typ som kall marmor, 17 år, men redan för gammal för att leva, och jag ville inte överföra det på någon som hade klarat sig så länge.