Mittemot ett gammalt ruggigt troll i det strida regnet,
där akvarellfärgerna är blidvintergråa och kalla,
sitter en liten Tuvstarr fängslad av illusionens makt,
alltmedan små klara himladroppar oavbrutet falla.

Hon är endast en stenhuggares gråblöta prinsessa,
men speglar sig ändå trotsigt i varje droppe regn,
som tyst och stilla faller ner invid henne,
uppe vid Värendsbergsfurornas enkla hägn.

Ännu sitter hon kvar där och ser ner i vattnet,
som vid en trolsk och blankstilla tjärn i en skog,
hon som liksom den fagre ynglingen Narcissus,
av sin vackra spegelbild aldrig kan få nog.