barnet stannar
sätter sig vid stenen
trädet
blomman
egentligen varhelst barnet regnar ned
planterar sig

barnet planterar sig i
jordesko

barnet kan
sitta
där

samtalandes
i
godan
ro

rosenskimrande kinder
pärlögda
brunnar

kanske sitter barnet
där

från soluppstigan
till solnedstigan

nåväl
så länge barnet ej störs av

stickord

på en plats fjärran från närhet
helt nära närhet
sattes ett barn att leva i en hydda
platsen var en cirkel belägen i skogen den djupa
den höga vilken klättrade uppför bergens väggar.
ibland kunde barnet höra bergens mullrande skratt
av trädens skogens klättring
kunde barnet höra moderns djupa glädje i
den vackra hudrörelse, så vackert ni samtalar.

i gryningen silades ljus genom trädens fransar väckte barnet varsamt,
var morgon stod en skål med röda bär till barnet
i skymningen silades ljus genom stenars fransar
vävdes nattskrud till barnet varsamt
var kväll stod en skål med blå bär till barnet

hyddan flätades av trädgåvor
pilens sånger av bäcken
alens sånger av sjövida
askens sånger av urålder
ekens sånger av är
hasseln sjöng barnets hjärtväg
granens sånger
tallens sånger
enen skänkte doft
ja, alla är däri

elden i ringen av stenar
vakade över barnets sömnstigar
stendrakar vackra
goda
nynnade jordens lavaströmmars
mening

en morgon vaknade barnet vresigt
inburrat i misslynne
skålen med röda bär föll omkull av haststeg
skenande rörelse
barnet

lämnade hyddan

varken hörde såg eller kände
kom sig så vilse i den skog
vilken alltid varit hennes hand
vilken alltid är hennes hand
hur mycket än handen sökte vagga barnet
stötte hon motvals bort
 slutligen snubblade barnet på en rot
vilken sträckte upp ett finger
krokade varligt om
skall vi leka
dragkamp
krok
fnissade roten
allvarligt
det modet befinner du dig i
barnet morrade
rullade nedför en stentrappa
mjukmossad
hamnade i en
grop
i en skål
koltrasten fann en hasselkvist
begynte så att sjunga
barnet höll händer över öron
bligstirrade på fötterna
ni var väl ena dummingar
kunde ni inte ha lyft mig över hindren
hur har ni planerat denna färd
om jag får fråga

tystnaden låg tät om barnet
ja – dagen igår kan du inte stoppa ned i fickan
förklädesfickan
minnas den kan du i förklädesfickan
behålla dagen kan du ej

koltrasten
satte sig vid barnets knäskål
med en hasselnöt i näbb
du är välan hungrig
seså ät din färdkost
jag sjunger dig väg
och koltrasten sjöng
och barnet smakade sig väl av hasselnöten
kronan sattes av vinden på barnets huvud

koltrasten sjöng nu sånger till barnet
prinsessan hasselnöt i skogens kronhänder
barnet hade slutat morra såg hur koltrasten blev fågel rödbröst
kom barn vi har en väg att vandra
barnet reste sig ur vilsen tackade fötter för framfart i
och de nådde tjärnen
tjärnen den svarta i skogens mitt andades välkomnande
vek undan bladen svarta i tjärnens nu klara vatten gavs barnet livets saga

hyddan vandrade vida
det såg barnet
hyddan morrade
bligstirrade blev alltmer vilse
så kom hyddan till tjärnen
tjärnen krusade ytan
och barnet såg
hyddan omfamnas av
sitt ansikte

ser du sade tjärnen stilla
slöt sina ögon

snö
mjuk begynte falla
dunvingar
drömskålar
en vithare skuttade fram
kom barn vi har en väg att vandra

vitharen förde barnet till
kastanjeträdets
vida krona
hur kan du blomma nu
jag blommar för dig
mitt barn
hör barnen leka i min närhet
andas in doften

sov en stund här invid mina rötter
jag har rett dig en bädd av mossa
mina blad har jag flätat till täcka
vita blommor är din huvudgärd

barnet somnade
vaggat av koltrastens sång
av fågel rödbrösts sång

i gryningen
möttes barnet av en tranas vackra dans


barnet stannar
sätter sig vid stenen
trädet
blomman
egentligen varhelst barnet regnar ned
planterar sig

barnet planterar sig i
jordesko

rosenskimrande kinder
pärlögda
brunnar