Den nya boken av Felicia Feldt tycks vara på allas läppar. Jag har läst åtskilliga artiklar av olika journalister och även en recension av boken. Senast en artikel på temat ”Om Felicia hade varit man”! I går var hon hos Skavlan i TV. Jag har dock inte läst själva boken, och känner mig inte attraherad av den.

Vad är det som pågår? Å ena sidan får hon gigantisk marknadsföring av sin bok, på ett sätt som påminner om den uppståndelse som hennes mammas (Anna Wahlgren) bok Barnaboken fick, när den lanserades 1983. Det kom och gick mängder av människor i Felicias barndomshem, och då syftar jag inte främst på de privata relationerna utan mera på hur den stora barnaskaran, nio barn, indirekt involverades i marknadsföringen. De var – synes det mig - såväl laboratorieprover, övningsobjekt som marknadsföringsinstrument.

Det må vara fullt begripligt att författare använder sig av alla knep de kan komma på för att marknadsföra sina böcker. Det är ju deras födkrok, men vad jag nu ser är en frontalkrock mellan å ena sidan en djupt tragisk mänsklig tragedi, som tydligast framträder i Felicias stängda dörr gentemot sin mor, och å andra sidan hennes legitima skäl att marknadsföra sin bok.

Är detta ännu ett exempel på en ny nivå i en obehaglig massmedial trend som sakta ökat under hela mitt liv. Inte principiellt ny, för ”genren” (så vitt jag vet) inleddes (i modern tid) av Jan Myrdal, utan en ruskig uppgradering. Hur man helt utan hänsyn till människan bakom startar drev, som inte drar sig för någon publicering, sann eller osann, där ingen som helst hänsyn tas till att det finns andra som berörs och kanske får en släng av sleven, helt oförskyllt. Den utsattas släkt och vänner inte att förglömma. Så länge man tror sig om att kunna sälja ytterligare ett enda lösnummer eller få en enda lyssnare/tittare till. Jag avskyr detta. Jag behöver inte veta det, och det saknar allt värde.

Nu verkar det som om denna nya nivå gäller följande: Kan jag inte hitta någon annan att hoppa på, så får jag väl hoppa på mina allra närmaste och då spelar det ingen roll att jag drar med mig själv i fallet.


Så en liten tillbakablick på Barnaboken eftersom jag i någon mån var påverkad av den och kanske här uppfattas som att ensidigt ha kritiserat Felicia i det ovan skrivna. Jag syftar ju främst på trenden och inte på Felicia/Anna. Det är inte ens fel att två träter, heter det ju, och ingen utomstående kan väl ha någon klar uppfattning på den punkten. I dettá fall.

Barnaboken publicerades 1983. Mina/våra barn är födda 1973 – 79, och vår småbarnsfamilj torde ha varit en ganska typisk del av målgruppen för boken. Jag brydde mig inte om den. Bara debatten kring den, fick mig att såga hela företeelsen. Boken liksom den i många stycken befängda debatten. Men visst är det möjligt att vissa fått ut något gott ur den. Människor är ju så olika.

Min centrala tanke på den tiden – jag har ett gott minne – var att alla barn är individer och ska uppfostras utifrån sina utgångspunkter, och att min främsta utgångspunkt ska vara eftertanke. Målet för ens uppfostran är och var att de ska bli bra vuxna, där de värderingar man skickat med ska hjälpa dem att utforma sina egna vuxenliv. Deras vägar i vuxenvärlden som deras förutsättningar och intressen formar, vet man inget om i början, så som förälder är respekten (utslitet ord) för de iakttagelser man gör mycket viktig och en ledstjärna i hur man uppfostrar. Här krävs eftertanke. Inte dogmer.

Jag har inget emot Annas påstående att man inte ska skuldbelägga barn. Men det är bara en god princip. Jag kan mycket väl tänka mig situationer där detta, i lagom dos, kan vara nyttigt för lite legitim eftertanke. Sådant ska ju även tillämpas av barnen. Dagens debatt har framställt det som en regelrätt dogm. Jag har som sagt inte läst boken.

Att man själv har fött 10 barn innebär inte att man har något facit förrän uppfostran blivit inaktuell. Ok, de yngre kanske får det lite bättre. Så det där med eftertanke var kanske något som fattades i Barnaboken. Jag vet inte, men fann ju inte heller den läsvärd.