Ett varmt rum. Att bara få vara i. Att bara få vara. Eftertänksamt snuddar han med fingerspetsarna vid fåtöljens kalla, glatta skinn. Tryggt. Tråkigt. Förutsägbart. Han andas lugnt. Blundar. Detta att vänta. Långsamhetens lov. Det tilltalar honom. Att ge sig lov att vänta in sig själv. Luften är tät, rummet ovädrat. Det var länge sedan han torkat av golven och dammat i hyllorna. Det luktade instängt, svettiga strumpor och oduschad människa.

Möblerna var gamla och väl använda. Fåtöljen insutten. Formad av honom. Fulländad. Jag väntar, tänkte han, väntar på att komma ikapp mig själv. Komma i fas. Andas ikapp, samstämmigt. Det är helt ok, tänkte han. Det är bra. Han flyttade försiktigt på fotpallen med tårna, rev sig i skägget. Ljuden var dova, dämpades av de tunga textilierna i det mörkt blodröda gardinerna och mattornas gråa ull. Fönstren var fördragna, endast golvlampans milda sken lyste upp rummet. Det är bra nu, tänkte han och log. Värmen spred sig i hela kroppen.