Öster om Munksjön,
en eftermiddag när solen sken,
på en bänk i trädens skugga,
satt en livets vandringsman med trötta ben.

Satt i slummer framför sjöns vatten,
mittemot dess solbelysta friskblå yta
och hörde kanske ända in i sina drömmar dess små vågor -
som ett lite eko av det hav han en gång hört våldsamt ryta.

Vitlockig bjässe som varit till havs en gång,
satt där nu lugnt och vilade,
invid sin termos på höger sida,
när enstaka solstrålar genom bladverket silade.

En medmänniska vid sidan av,
med fridfull uppsyn och vänlig blick,
som ingen brådska tycktes ha,
utan verkade vara nöjd med att tiden gick.

Upplevde han åter havets tuffa liv och vedermödor,
eller hade han lyckats glömma?
och smektes istället av insjöns lätta brus,
när han där ensam tycktes drömma.

Våra medmänniskor vi möter,
på de livets stigar som oss förenar,
ansikten vi ser,
men inte ryggsäcken med stenar.

Övergreppens tunga bördor
- en ryggsäck av stenar tung -
axlad någon gång i livet,
av en själ ditintills förväntansfull så ung.

Vad hade han egentligen upplevt,
han som satt på bänken där,
försjunken i fridfull sömn,
han som nu inte längre ibland oss är.

Kommer alltid att få undra,
vad som honom hade hänt,
vad han hade tänkt och drömt,
vad han mot slutet av livet känt.

I vår stad blir vi nu raskt,
år efter år fler och fler,
men ett tomrum har uppstått,
efter en sympatisk bjässe som vi inte längre ser.

En av dem som ser skyggt i marken,
när man möter deras blick,
en av dem som kanske ett orättvist öde,
på sin resa genom livet fick.

*

Mitt emot pappersbruket på Munksjöns andra sida,
satt en man trött efter det liv som var hans,
med slutna ögon och huvudet sänkt,
försjunken i drömmarnas dans.