En kamrat är död. Han gick bort långt före sin bästa ålder, åren före livets middagshöjd.

Vi levde tillsammans, bodde och åt under samma tak. Vi sov bredvid varandra och timmarna vi tillbringade tillsammans i och utanför skogen känns oräkneliga men ändå för få.

Hararna vi fällt tillsammans är många. Dom vi släppte förbi och lät löpa är många många fler. Vi var ute i skogen för att det var roligt, och det roliga hade vi tillsammans. Inte alltid ute för att döda hare utan oftare för att njuta av jublande påstick och klingande drev.

Vi hade många tillgivna och ömma stunder hemma. Vi hade också många skratt. Men det vi framför allt hade var otaliga spännande jaktsituationer. Det var jakten som förde oss tillsammans.

Det var också under jakt du dog som så många före dig. Inte på grund av jakten utan på grund av en av civilisationens glädjeämnen och förbannelser. Du blev påkörd av en bil under hardrev och skulle du fått välja hade du säkert valt att få dö under drev. Kanske ändå inte under en bil och inte så ung.

Jag kunde aldrig fråga. Du var en hund. En hamiltonhanne, fyra och ett halvt år gammal. Min bästa kamrat.

Får man sörja en hund? Jag sörjer min. Den bittraste resa jag någonsin gjort var den med min döda hund i bagaget. Femton ensamma övergivna mil.

Hur många tankar och minnen hinner passera under femton mil? För mig var det många och jag var oförberedd på känslostormen.

En jägare, rå och brutal sälle, ofta tuff i ord och handling som med berått mod dödar och är synbarligen helt oförmögen att hysa ömmare känslor, kan han sörja sin hund?

Döm själva.

Du blev familjemedlem i juni 1981. Efter ett visst studium av stamtavlor och flera kontakter med uppfödaren blev det nämligen bestämt att en valp skulle tas från kullen i Värmland.

Valet skulle ske på plats vilket betydde en tvåhundramilaresa innan kullen kunde beskådas, men en välvillig familj hängde husvagnen på bilen dagen före pingstaftonen och bestämde sig för att göra det hela till en liten semestertur. Det kördes Blå vägen till Norge och väl där, med akut bränslebrist, upptäckte man att nordnorska bensinstationer i hög grad är stängda på helgdagar.

Bilden av den under pingsthelgen svältande bensinstrandade svenska familjen i ett öde helgfirande Norge blev för svår. Med hjärtat i halsgropen och kompassen åt fel håll hittades till slut en sedelautomat och, höjden av lycka, en öppen korvkiosk som bland annat kunde avvara sedlar i gångbar valuta.

Med kioskens oskattbara insats och åtta mils extra körning kunde färden mot valpkullen fortsätta.

Resan igenom klagade både hustru och son på att det gick för fort. Inte ens på Dovrefjäll fick man stanna längre tid än det tog att pinka och passagen genom Morokulien märkte nog bara chauffören eftersom han senare under hot om repressalier tvingades köra tillbaka. Men vadå, det var ju sagt att vi skulle vara framme annandag pingst och valpkullen väntade!

Framme hos Göran drabbades vi av den värmländska gästfriheten. Jag var ju nu en gång för alla mer intresserad av valpar än goda smörgåsar så mellan i hast nedtvingade tuggor besiktigades kullen gång efter annan. Besiktningen hjälpte nu inte så mycket. Valpen jag fattade tycke för busade sig naturligtvis in under en SJ-pall full med fodersäckar och kunde inte ta sig ut förrän efter omfattande räddningsinsatser. Visa mig den som efter det kunnat välja annorlunda!

Husvagnen ställdes så småningom upp på gårdsplanen och efter sedvanligt hundsnack drog vi oss tillbaka för natten. Erbjudanden om att låta valpen vara kvar i hundgården avvisades vänligt men bestämt. Valpen skulle givetvis sova hos sin nya familj. Förr eller senare skulle han ju ändå skiljas från kullen och i en förväntansfull valpköpares ögon kan det inte hända för tidigt.

Fram emot morgonsidan började jag ångra beslutet. Du hade tryggt lagt dig till rätta tillsammans med beageln någonstans i vagnen och jag hade lika tryggt somnat på mitt håll tills jag vid fyratiden på morgonen vaknade av en hög sylvassa tänder i en tå. Foten som dinglade utanför sängen var givetvis enbart där som klätterhjälp för dig och flocktillhörigheten var solklar. Det var bara den tilltänkta flockledaren som var en smula tveksam under betraktandet av den sargade stortån.

Hemresan började och gick efter förväntan inte lika fort. Brådskan var inte lika stor och du kände dig genast helt hemmastadd i bilen. Det mest minnesvärda var kanske att du själv lade grunden för din rumsrenhet. Hundnätet i kombin var ju ingen oöverkomlig barriär för en valp och den skönaste sovplatsen var antingen i hustruns eller mitt knä. Toaletten var bredvid beageln bakom nätet vare sig han tyckte om det eller inte och doften av passerat valpfoder följde oss hela mångmilareturen hem.

En åttaveckors valp är inne i en intensiv präglingsperiod. Jag bestämde mig för att utnyttja detta och präglade väldigt hårt på min egen person. Ingen annan fick ge mer än daglig tillsyn. Inga kommandon, ingen matning, överhuvudtaget ingenting som kunde vända bort intresset från mig, flockledaren. Vi började tidigt med skogspromenader och enklare dressyrövningar och när lekarna väl blivit till dagsprogram gick det bara lättare och lättare dag för dag. Följsamhet och lydnad blev adelsmärket.

Skogspromenaderna fick ett hastigt slut på heden intill flygplatsen i början av augusti när du reste och drev din första hare. Drevet var väl inte mer än tio minuter, men ändå tillräckligt långt för att göra dig olaglig. Kanske hade du redan varit det länge där du gick utan koppel, men nu var det bevisat och du hade ju nästan hunnit bli fyra månader gammal.

Trots hundförbudet kunde dressyrlekarna fortsätta bakom huset och du var en av dom säkert få stövarna som på kommando kunde sitta kvar tills jag ropade trots att jag gått långt, kanske något hundratal meter ifrån dig. Det var säkert dom lekarna som längre fram gjorde att du kunde kallas in från fullt drev utan att du kände olust men i stället kom glatt och villigt till kopplet.

Injagningen hade ju egentligen börjat redan under sommarens skogspromenader och när jaktsäsongen började på allvar följde hagelsprutan med. Ett par snabba harar var tanken och det sprack naturligtvis. Premiärdagarna gick inte alls bra och älgjakten förstörde resten.

I början av oktober bjöd en god vän till jakt i skärgården. Du skulle med, för nu skulle du döpas på allvar. I jaktkojan bestämdes att dopet skulle ske på ett litet skär, kanske 100 x 400 meter stort, där vi visste fanns minst en hare. Våra noggranna taktiska dispositioner, delvis sprungna ur vodka och glödstekt strömming under kvällen, kullkastade du genast genom att så fort båten stötte land hoppa ur, resa haren och börja driva. Det gick inte länge. Bland vattenslipade kullerstenar på stranden var du för orutinerad och tappade snart löpan, men vi såg ju att han lade sig längst ut på udden.

Du följde med Kenneth och Tore ut medan jag ställde mig i position och när haren kom fram till mig, efter att nästan sprungit omkull dig, voltade han i skottet. Jag hann, trots språngmarsch, knappt öppna buken förrän större delen av ditt huvud var inkört i haren och när du blodig till öronen satte dig för att titta på mig var dopet och din stenhårda prägling på hare avklarade.

Jag har sett dig ha flyende räv inom etthundra meter ifrån dig utan att väcka intresse, jag har sett dig stå ansikte mot ansikte med en stor älgtjur och jag har sett dig under slagarbete gå rakt igenom en rådjursflock. Jag såg dig när två stövare drev en råget alldeles förbi dig och du bara lyfte på huvudet för att se vad som pågick för att minuterna efteråt resa hare på andra sidan rådjurslöpan. Det enda vilt du var intresserad av var hare och det var precis så jag ville ha det.

Resten av säsongen var däremot varken direkt lysande eller i närheten av vad jag ville. Korta hackiga drev och ibland inga upptag alls. Otaliga skottillfällen på gråfågel som av injagningsskäl inte kunde utnyttjas. Mängder av stubbar som fick nötskador från ändalykten i väntan på upptag. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan för att mot slutet av jaktåret trots allt mest luta åt hopp. Några harar hann vi ändå förpassa till andra drevmarker.

Jaktåret gick och vi fick en vår, sommar och utställningssäsong. En unghund man trivs med vill man gärna visa upp för bedömning och verkar han dessutom exteriört någorlunda hygglig blir motivationen inte mindre. Domarnas uppfattning varierade som vanligt men i det stora hela var du ett championämne. De gånger du inte var det var besvikelsen total.

Sommarens besvikelser och glädjeämnen övergick så småningom i jaktsäsong och det började bli dags för jaktprov. Du han med tre i nybörjarklassen med 1:a, 2:a och 3:e pris som resultat. Utöver det fick vi 66 fulla jaktdagar innan säsongen tog slut. Vi åt mycket hare det året både du och jag, även om många av träningskamraterna fick springa vidare.

Det blev nytt år med nya utställningar och fastän en domare klassade dig som klar tvåa en dag, fick du dagen efter certifikat av en annan, följt av två till av andra domare och du var då klar som utställningschampion under förutsättning att du också klarade av jaktprovets elitetta.

Målsättningen var därmed klar. Inget träningstillfälle skulle försittas och följdriktigt stod husvagnen parkerad i markerna på kvällen den 20:e augusti. Något släpp före lagligt datum gör ju naturligtvis ingen ansvarskännande hundägare! Morgonen den 21:a kom och gick. Så också förmiddagen. Minuterna släpade sig fram i blyskor och inget upptag kom. Markerna söktes igenom utan minsta markering.

Torparen som bor mitt i marken hade skaffat sig en handfull gäss och ett dussintal kalkoner, Gässen kände jag till och förutsatte tryggt att gårdvarar av det slaget väl kan handskas med en närgången stövare. Stövaren skulle förmodligen vara mer illa ute än gässen.
Kalkonhönsen hade jag däremot ingen aning om och det var en helt annan sak. Situationen med konstiga vita djur som i vild flykt rusade över marken mot skogen blev dig övermäktig. Du spred kalkoner runt hela skogen och torparen bar skräckslagna fåglar till sin voljär resten av den eftermiddagen. En av dom har jag ätit upp. Det var den du bet ihjäl. Dom du bara röck stjärtfjädrarna från överlevde fram till slakten. Vi kvittade det där med älgkött efter septemberjakten torparen och jag och är fortfarande goda vänner, men den dagen det hände var vi nog inte särskilt populära.

När vi väl hade hämtat oss efter den fadäsen tog du din andra jaktprovsetta direkt och med glans och var därmed färdig för elitprov. Kalixproven: Provsäsongens största händelse och distriktsmästerskap. Fiasko! Du reste haren efter sex timmars sök, simmade med den över en å och slarvade bort den på vägen på andra sidan.
Piteproven: Klubbens andra årliga prov. Full tid första dagen med goda egenskapspoäng men utan upptag på skaren dagen efter. Luleproven: Klubbmästerskap och internationellt. Tapptfri full tid första dagen med höga egenskaper i blötsnön och på den hårdfrusna skaren andra dagen, där du visserligen reste två harar, kunde du inte driva. Det blev ett tredjepris.

Dina ansträngningar hade ändå observerats av både avelsrådet och några tikägare och resultatet av det blev fyra parade tikar. Nöjet med parningen lärde du dig fort. Närhelst en bil ställde sig på gården och du blev hämtad ut hundgården, gick du först ner i källaren för att hitta eventuell tik innan du kom för att hälsa. Det finns nu 24valpar efter dig och alla jagar. Hur duktigt dom jagar får vi se efter ett par provsäsonger.

Vintern gick med skidor och pulka. Sommaren som vanligt med alldeles för lite cykelmotion. Husse är lat. Ditt jaktchampionat tog du i Piteå med full tid båda dagarna och blev därmed bästa Luleåhund.

Det blev din död.

Du blev tillsammans med två andra uttagen att tävla i klubbkampen mot Kemi i Finland. Samma dag vi åkte parade du en tik och hann knappt bli färdig innan det bar iväg till lottning av domare och provmarker.
När du i det andra släppet nästa dag försvann på ett harslag visste jag inte att det var sista gången jag såg dig i livet. Jag hörde dig driva långt långt borta men tappade snart kontakten. Jag sökte dig hela dagen och kvällen för att till slut hitta dig död vid en vägren strax före midnatt.

Det kändes tungt. Bittert. Då jag lyfte in din styvnade kropp, som redan börjat frysa fast, var jag arg. Arg på allt och ingenting. Sorgen och saknaden kom först nästa dag under femton ensamma mil. Mil med tankar minnen och tårar.

Du ligger begravd nu på samma sandhed där du drev din första hare. Jag hade jaktkläderna på mig. Jag sade högt ”adjö kompis” och gick därifrån efter att ha slagit ett märke i tallen bredvid graven.

Det kändes tomt. Tomt att komma hem och inte ha någon som kom till dörren för att försiktigt bita tag i handen till hälsning. Tomt att inte ha någon som snörvlade och snarkade bredvid sängen på natten. Det kändes fruktansvärt tomt.

Du var inte min första hund och inte heller min sista. Den valp som finns i tiken du parade dagen innan du dog blir säkert en lika god kamrat. Kanske till och med en bättre jakthund! Ändå kommer jag aldrig att glömma våra speciella stunder.

Kan man sörja en hund? En ointelligent idiot som under mer än fyra år var min bästa kamrat. En engagerad och ointelligent idiot som, vid sidan av den övriga familjen, plagierade och delade hela mitt känsloliv i sorg och glädje.

Får man sörja en hund? Jag vet inte. Jag sörjer min bästa kamrat.