Kontorsstolen gnisslade i det kylslagna rummet. Bohyllor och skrivbord var fyllda med böcker och pärmar och annat. Men framför allt låg där lösa papper överallt i något slags organiserat kaos, endast greppbart för kontorsrummets innehavare. Han lutade sig bakåt i stolen och gnuggade sig trött i ögonen. Hade precis svalt en huvudvärkstablett och väntade nu på att spänningshuvudvärken skulle släppa. Andades djupt. Han hade hamnat i obalans, kommit av sig, stannat av.

Han slutade aldrig förvånas över människorna, deras oförmåga att samspela och dessa hårda klubbslag som alltid utdelades när man minst anade det. Kanske var han likadan själv. Troligtvis. Jaja. Men ändå. Det kändes så futtigt. Det mänskliga släktet. Så trivialt. Han sträckte sig framåt igen, rätade på ryggen och såg in i datorskärmens flimmer. Bläddrade på måfå bland e-post och hemsidor och halvfärdiga word-dokument. Det var svårt att få något gjort, känna sig inspirerad, disciplinerad. Kanske var det dags för eftermiddagskaffe nu. Jo, så var det. Absolut. Han reste sig upp och gick.