Att gå och gå och gå. Det var skönt. Skogen låg i halvdunkel. Den bleka vintersolen orkade sig nästan inte in bland grenarna. Han andades djupt. Det var så skönt att rensa skallen på alla tankar som måste tänkas. Blåsa igenom hela systemet med kall vinterluft som bet i lungorna. Men det var svårt att gå fort. Det var synd. Han gillade att gå fort i skogen för att få upp värmen, men nu var det så halkigt att det hela tiden gällde att parera dom värsta isfläckarna för att inte ramla omkull.

Han såg sig om. Stannade till. Skogen var tyst. En bit bort såg och hörde han en hackspetts energiska arbete, högt upp i en gammal tall, men i övrigt var det lugnt. Fridfullt. Han fortsatte att gå. Han kunde gå i timmar i denna skog, kände till vad som dolde sig bakom varje liten kulle. Kunde alla stigar häromkring. Det var hans skog. Hemma. Här var så lätt att andas. Inget märkvärdigt, men ändå. Det var hans kyrka. Här fick själen ro och kraft att gå vidare. Anledning att leva. Sanning. Här fanns inget prästerskap. Här gavs inga svar. Men här fanns ändå allt. Livskraft. Själskraft. Gud.