Du är informell för dagens känslor samt tankar, hur du än stör lugnet är du där.
Med din närvaro och ändå trollbinder du mig tills du har framkallat en placebo effekt, mina stackars nerver klarar ej sådana tillställningar när du dyker upp.
Hur jag drömmer om dig, inpå nattens livligaste dimma. Du fångar mig alltid, du är oskuldsfull, om jag ändå vore din jämnlike vad det anbelangar.

Men jag är din motpol. Åh vad jag fyller hoppet om att jag kunde starta om mitt liv, och göra allt jag gjorde ogjort. Och kanske då vore hjärtat lättare, utan all ånger som letar sig fram i tomrummen.
Och om du vore min motpol, skulle du inte följa eller falla för frestelser som enbart hjärnan skapar, från födsel till förödelsen.
Jag drömmer om dig så. Hur du alltid skyddar mig med din öppnaste famn, dina oidentifierbara ögon men jag ber oupphörligt. Om att du ska bli sann.
Och om du vore min motpol hade du varit en god lyssnare, och dina öron bara till för mina historier, kanske hade låtit mig tro igen.

För en sådan som jag tror inte på historier, myter, skrönor, sagor.
Sällan på drömmar.
Någonstans vet jag inte om jag tror på det där alla andra talar om så flitigt.
Hur alla skänker en dröm i fontänen och sista myntet är hoppet som faller i vattnet.
Om att det skall infrias.
Och om du vore min motpol. Hade du drömt och fortsatt önska allt det där, som jag inte understår.

Om du vore min motpol, så hoppas jag att du fortsätter tro.

På allt jag har slutat upp med.