Skidspåret var inte perfekt. Här och var stack det fram små grästuvor. Det var egentligen ganska dåligt skidföre den här dagen. Men ändå. Vintersolen lyste blekt över landskapet och temperaturen låg strax under nollgradigt. Det var skönt. Hög klar luft. Lätt att andas. Han tog fart med stavarna, sträckte ut hela kroppen. Kom in i en flytande rytm som fick honom att nästan flyga fram. Huvudet tömdes på tankar, kroppen gick på autopilot. Framåt. Framåt.

Ibland är det lätt att leva. Andas. Han kände svetten tränga fram på pannan och kläderna bli varma. Spåret gick längs skogsbrynet och sen tvärs över de öppna fälten. Svaga lutningar upp och ner, men mest långsträckta raksträckor på plan mark. Det rytmiska skidandet krävde inga intellektuella ställningstaganden längre. Det satt i kroppen. Han försvann in i skidspåret, det vita. Det var som meditation. Kroppens leder mjukades upp inifrån, blev elastiska. Kroppen blev lätt, svävade fram. Längdskidåkning är balsam för både kropp och själ, tänkte han. Det enda som behövs just nu.