Man kan avsky att tvätta håret, och man kan gilla att pussas.
Man kan vara 14 och klä sig som en hora och man kan vara 17 och klä sig som en pojke.
Man kan skriva dikter och klippa luggen kortare för man vill va unik och djup.
Man kan ha ljuslyktor i rummet, för stämningens skull.
Man kan kyssa någon man inte är kär i, men avsky när andra gör så tillbaka.
Man kan borsta tänderna noga, för man hoppas på att träffa en viss person.
Man kan börja strunta i frukost, fast man alltid behövt det innan.
Man kan dricka te-kopp efter te-kopp, tills man inte längre kommer ihåg vad som någonsin varit gott med det.
Man kan ligga på ryggen och fantisera, stirra upp i taket, men ändå vilja mera.
Man kan önska sig någonting så innerligt, men när man väl får det, ändå inte vara nöjd.
Man kan hata mänskligheten, och strunta i att man är en del av den.
Man kan älska sig själv, men hata sina lår.
Man kan dricka äppelvin i ensamhet, och drömma om franska poeter.
Man kan sitta ensam hemma på en fredag, antagligen för man är ful.
Man kan längta efter tvåsamheten, eller vad som helst, som inte är ensamhet.
Man kan ligga på en soffa, i en lånad skjorta, men tårarna rinnandes och längta efter sin egen säng.
Man säga att kärlek inte ens existerar, fast det är det enda man egentligen tror på.
Man kan vilja ha ensamrätten på någon.
Man kan rysa av att raka benen.
Man kan bada varje dag.
Man kan röka camel på grund av just kamelen.
Man längta hem, när man är hemma.
Man kan skriva med bläck, för då kan det aldrig suddas ut.
Man kan skriva knulla och hora, för då får man i alla fall uppmärksamhet.
Man kan skära sig i armen, för det är det enda som ger reaktion.
Man kan bli besviken.
Man kan vara rädd för myrornas krig.
Man kan blanda ihop kärlek och lust.
Man kan ha insekter under huden.
Man kan låtsas att man inte har nåt hjärta, eller i alla fall ett hjärta av sten.
Man kan vilja nån illa, för den är så omöjlig att ta i, att det enda som egentligen går gör ont.
Man kan tycka att man inte är känslostyrd, att det är känslorna som är styrda av en själv.
Man kan ha fjälliga vingar i magen, som man inte vet om man vill kräkas upp eller bara känna.
Man kan kräkas, och säga att då har man i alla fall inte druckit för lite.
Man kan vara rädd för att vara ensam och rädd för att vara nära.
Man kan vara osäker på om man vill bara hålla handen, eller ännu mera.
Man kan lyssna på samma låt 10 ggr, utan att förstå orden.
Man kan tycka att man faktiskt spelar någon jävla roll.
Man kan vara ledsen.
Man kan önska livet ur någon annan, eller i alla fall att de ska göra sig riktigt illa.
Man kan hångla med någon som är hög, och sedan få panik, för att det bara skulle varit då man dög.
Man kan sitta i sin säng, och se en dokumentär, utan att sluta tänka på en särskild person.
Man kan undra vad fan som hände mellan oss.
Man kan ha så jävla tråkigt, att man gör saker som man egentligen hatar.
Man kan vilja vara liten.
Man kan känna sig gammal.
Man kan veta vad man vill ha.
Man kan ha ont.
Man kan längta efter ömhet.
Man kan ge upp.
Man kan önska att man ville ha såna blyga och tafatta pojkar, som alltid skildras i filmer, men dom finns ju inte på riktigt.
Man kan ha super-tighta jeans.
Man kan göra tiotusen saker rätt, men det är bara det man gjort fel, som folk minns.
Man kan göra matteprov och gå till tandläkaren och sen kan man gå hem och lägga sig på hallmattan och gråta lungorna ur sig och längta efter att skära loss stora bitar av armarna, men det får man inte, för sånt gör man inte längre.
Man kan låtsas att allt är okej, när verkligen inget är det.
Man kan ha livslust.
Man kan ha trasmattor över hela golvet, för man tycker att linoliumgolv är fult.
Man kan ha flanellskjorta på sig typ varje dag.
Man kan sätta upp bilder på dom man älskar.
Man kan stå i bara underkläder i någons rum och säga att jag älskar dig, och man blir förvånad, för man väntade sig inte att säga det, men man vet att man verkligen menar det, och sen förstörs hela ens existens, för man får inte höra det tillbaka.
Man kan undra hur fan man ska våga prata om vissa saker och man kan ångra att man berättade det man gjorde.
Man kan tycka att någon är så fin att se på att det faktiskt gör ont.
Man kan skriva man istället för jag, och låtsas att man skapar distans.
Man kan vara lycklig.
Man kan strunta i att prata om det, för även om alla säger att man ska prata så vet man att det bara blir värre.
Man kan strunta i att sova, för man övar på framtida konversationer.
Man kan bli kär.