Denna is. Denna förbannade is. Den gjorde att man aldrig för en sekund kunde slappna av. De var påfrestande att köra som de var dessa vintervägar, utan denna is. Mil efter mil efter mil. Han var trött. Less. Han hade kört samma dryga sträcka år efter år, kunde varje vägkrök och spricka i asfalten vid det här laget. Morgonljuset hade knappt börjat orka sig fram. Skogen låg svart vid sidan av vägen. Han lutade sig tillbaka i sätet, stängde av radion. Andades.

Ibland är det skönt med förutsägbarhet, tänkte han, och ibland inte. Denna väg var inte intressant längre, inte ens för att koppla av. I början fanns där en spänning, något att erövra, övervinna. Men nu… Mil efter mil efter mil av förutsägbarhet. Det var som att stirra in i en varm brasa eller ut över ett öppet, men lugnt hav. Han ville bara luta huvudet mot ryggstödet och blunda en liten, liten stund. Men så stod hon ju där förstås, mäktiga Hälga. Hon hade hoppat över snöplogkanten, stod mitt på vägen och tittade lugnt på honom en stund. Sen hoppade hon över på andra sidan och försvann.