Det är tyst i huset. Bara ventilationen som susar. Det är ett stort kontorskomplex, sju våningar högt. På dagarna myllrar här av folk, men nu ligger det tyst. Klockan är nästan åtta på kvällen. Alla har gått hem till sig. Nästan. Fast från ungdomsgården kommer det ljud. Och någon mer lämnar ljud ifrån sig i korridorerna ovanför. Han jobbar sent. Borde ha gått hem för länge sedan. Fast han skulle bara … Det som är jobbigast skjuter han helst ifrån sig, säger sig ta ”senare”.

Nu är det ”senare”, mycket senare. Han borde … Tråkjobben blir till tunga tegelstenar. Värst är dom jobbjobbiga telefonsamtalen. Han skulle helst bara vilja maila med folk. Det är så drygt att ringa. Speciellt om jobbiga saker. Och så sen när han äntligen samlat sig för att ta det där värsta samtalet, ja då svarar det naturligtvis inte i andra änden. Och så måste man ringa om och ringa om. Han var nog inte skapt för kontorsarbete, i alla fall inte för telefonarbete. I alla fall inte för dom där jobbjobbiga telefonarbetena. Han kryper in under bordet och låtsat att han försvinner. Bort. Bort. Vill bara bort.