För ungefär ett år sedan och tre månader sedan började jag skära mig. I handleder, ben, höfter och händer. Det kändes bra, allt som gjorde ont inuti mig var borta, för nu gjorde det ont utan på.. Oftast var det hemma. Men ibland även i skolan. Jag tror jag har förstört ungefär 20 linjaler som var skolans för att kunna gör mig illa. Riktigt illa.

Jag gick och hämtade en linjal bara, inget konstigt med det liksom. Ingen visste något. Jag skulle säkert mäta något på mattelektionen för att kunna räkan ut arean. Eller… Så gick jag och låste in mig på toaletten och tårar börjar rinna. Drog upp tröjarmen. Bröt av linjalen och drog den fram och tillbaka med all kraft jag hade tills blodet kom och golvet blev täckt av blod.

Ner med tröjan.. Slängde linjal bitarna i papperskorgen och gick tillbaka på lektionen med röd gråtna ögon, men ingen såg det. Ingen brydde sig. Jag var ensam. Hjärtat helt knäckt och det gick i tusen bitar.

Hemma var det annorlunda. Jag hade en ask. Där i låg glasbitar, nålar, örhängen, knivar, saxar och så favoriten... Rakbladet. Jag satt uppe sent på kvällar och väntade på att mamma skulle komma in och säga god natt, annars brukar hon bara rusa in i mitt rum och det vore ju hemskt om hon fick se mig sitta där med blödande armar eller ben eller vilket ställe jag nu hade valt att göra mig illa på. Usch, vad är jag för en människa som gör såhär?

Såhär höll det på ett långt tag, och visst var det någon som såg min arm ibland. Speciellt på hemkunskapen på fredag eftermiddagarna. Jag sa att min katt hade rivit mig när vi busade lite kvällen innan. Men varför gav jag Zita skulden för mitt uppförande och sjukdom? Varför? Men det var inte så mycket mer än 'jaha okej' som dem sa och fortsatte sedan att diska.

Jag hade som en liten teori varför jag höll på som jag gjorde. Det var ungefär som att jag ville försvinna ifrån allt men jag vågade inte ta mitt liv. Så varför gick jag då inte till någon som kunde lyssna på varför jag mådde dåligt och varför gjorde såhär, som kunde hjälpa mig? Hur skulle jag kunna ta kontakt med någon sådan? Jag vågade väl inte gå till ungdomsmottagningen själv heller, eller BUP eller allt annat jävla skit som finns. Inte hade jag någon som kunde ringa dit och boka tid åt mig, för det vågade jag inte heller göra själv. Så allt fortsatte…

En dag, i november så bestämde jag mig. Jag gick och slängde bort alla mina ”redskap” som jag gjorde mig illa med. Dit jag inte skulle kunna få tag på dem igen, för jag måste få ett slut på det här sa jag för mig själv ibland.

Istället började jag låsa in mig på toaletten och spolade iskallt vatten på handlederna tills dem domnade bort och jag inte hade någon känsel kvar i dem. Den metoden höll inte länge. En kväll när jag var som svagast och verkligen bara ville försvinna ifrån allt, fly eller rymma, eller dö helst. Så kastade jag min spegel i golvet och skar mig i armar, ben och händer. Jag slutade inte förens blod rann längst armarna och det rann. Som det rann…

Min lärare pratade ofta med mig om hur jag mådde, jag mår bra sa jag alltid. Men till slut fick hon ändå reda på att jag gjorde mig illa och sa att min mamma måste få veta, jag protesterade såklart men vi kom ändå överens om att hon skulle ringa min mamma och berätta.
Mamma och jag satt i timmar och pratade om allt jag gjort och varför. Jag visste väl egentligen inte varför, det var en grej jag kom på. Först var det en engångsgrej, men jag visste inte att det blev som en drog man inte fick nog utav.

Mamma blev inte arg, bara ledsen och orolig, hon trodde ju inte att sin egen dotter skulle göra något sådant. Men tillsammans bestämde vi att vi skulle hjälpas åt för att få mig att sluta, jag spelade tv-spel istället för att sitta och gråta ensam på mitt rum. Spelade spel med mina små syskon Elliot som då var 4 år och Elvira 3 år och var ute och tog långa promenader. Sakta men säkert… Så försvann alla tankar om knivar, rakblad, nålar och vassa saker. Jag gick regelbundet hos psykolog och gör fortfarande. Än är jag inte frisk... Men jag gör mig inte illa längre. Det händer ibland att jag fortfarande vill göra mig illa, men jag gör det inte. Jag sviker inte bara mig själv då utan dem som verkligen bryr sig om mig på riktigt.

Jag gråter ofta, jag mår inte bra hela tiden. Saker har hänt som kommer sitta kvar i mitt minne ändå sedan jag var två till tre år, men jag är lycklig när han inte är mig nära.