Skymningen faller över Östermalm,
en tjänstekvinnas arbetsdag är över,
nu hon känner att hon måste ut -
att andas frisk luft hon behöver.

Så i ett särget brytningssljus,
ger hon sig ut på kvällspromenad,
förbi Humlegården längs Karlavägen,
för en stund en bekymmerslös nomad.

Byter Karlavägen mot Odengatan,
och passerar snart Gustav Vasa kyrka,
likväl som Vasaparkens höstlövsträd -
en promenad som ger henne ny styrka.

S:t Eriksbron tar henne till Kungsholmen,
likväl som den låter henne se -
se ljusen från Karlbergs slott,
innan hon nerför Fleminggatan sig bege.

Ödslig är kvällen,
i denna del av stan,
när hon ensam går,
ner mot Kungsbroplan.

Hon känner sig förföljd i sin ensamhet -
och en mansperson hon anar snart,
som efter henne går,
så hon ökar promenadens fart.

Förföljarens steg ekar mot husens väggar,
hon skyndar än mer på sin fart,
med förföljaren i hälarna,
som är ikapp henne snart.

*

Raska steg över till centrum,
där mera liv och rörelse är,
i detta efterkrigstidens Stockholm,
när kvällsmörkret åter är här.

Väl i centrum hon blandar sig med biografpublik,
som kvällens föreställningar färdigt sett,
hon känner sig åter trygg
och till sinnet mera lätt.

Hon styr stegen tillbaka mot Östermalm,
genom ett Stockholm i förändringens tid,
under en hösthimmel utan stjärnor,
längs en lövad gatas mörka lid.

*

Dags att vila och sova,
snart en ny arbetsdag väntar
- väntar med nya uppgifter och krav -
långt innan morgonsolen på dörren gläntar.