han vandrar
i skogsstämma
sätter sig vid tjärnens vita täcke


snörök stiger

det brinner en snöeld med vita blad i skogen




fåglar
vaktar
bladen



jag hälsar dig man



fåglar
talar

han vandrar i skogsstämma
söker den hand han vet andas skogsbladen
den hand vilken kolibrin kysst
den hand vilken hans ögon
flytt undan




ur skogsblad stiger en stämma
mannen rör vid stämmans ansikte


stämman
tystnar
in
i


skogsblad






jag såg honom vandra alltid i all tid upplevande med ryggen vänd till mig
det är ett välbekant med honom. tidsfågeln sveper han vänder sig till
visar ej sitt ansikte, det är   ett välbekant med honom


hon vädrar fara

stämman tystnar in i skogsblad






han vet att det är kommet
tjärnen kallade honom ur dags  kåpa
skogen är örontyst
hennes moderliga vara
i fylld skönhet
strör silver blå vita i skogen
de svävar rör vid
 tystas
viskar


han vet att det är kommet
han har tagit natten i sina kupade händer
planterat drömkorn däri

han håller händerna höjda i
månsilver badande
inväntar
vattenfallets
urrinnelse


viskar
stig
fram

jag ber

ur stjärnsläckta ögon
jag sejdar dig




tjärnen reser sig
står vid hans sida
viskar stäppens salvia in i hans högra öra
ser i sina händer tåren skälva stiga





det växer ett träd i en bubbla
stiger ur hans händer
maskrosdun svävar vita
upptändande natten


vattenfall porlarbrusar ur hans händer




hon stiger ur skymningslandet
kysser hans händers bön



han rör vid hennes blomma i hennes bröst

ser i sina händer tåren skälva



man
oceaner har vandrat
allt
för
länge




han ser hennes hjärta sväva i kvinnodalen
ser henne i månens sken sömma kärleksskruden hon så länge trodde
bloddroppar faller ur hennes fingerknoppar
nålen är ren tråden är ren
skruden rodnar sakta




i molnträdet ser han en silverstrimma
var var du jag ropade in i vinden




han svarar
mina ögon var skymda




snöelden flimrar skälvande




man
oceaner har vandrat
allt
för
länge


min glädje skall nu vara se   din lycka
så många blommor vackra växa i dalen




han ser snöblomma smälta i sina händer
piskar upp stormen i sitt bröst
ditt ansikte var min längtan jag ser dig
först
nu




och vinden rör vid hennes längtan


så är jag det sista silverbladet i snöträdets krona
vilket släpper i det jag älskar se dig i ditt nyfunna