klockan är två på natten
och här slutar det
här
och nu
nu slutar det

det hela går ut på att saker inte är som de verkar och det blir bara värre och värre ju närmre man kommer

uppspänd mellan två neutriner
klöser jag sönder årstiderna
med en outhärdlig våldsamhet
fast i siffror mätt står allt stilla

gräver mig djupare ner i osäkerhetsrelationen och drömmer tusen drömmar om en enda perfekt partikel

men jag kanske inte behöver förklara mer
för om du inte förstår dilemmat här
så är det väl ändå ingen mening i att jag försöker
förklara vidare vari problemet består

det är bara för att det är omöjligt att värma en kropp
så mycket som det behövs

den första toppen förutsägs redan i den klassiska fysiken
den andra skälver när den nuddar vid mitt bröst
en tunga biter av ett blygdben
och allt växer ut på nytt

hur kommer det att sluta frågar du

men det finns inga uppenbara fel i uträkningen