Det var en härlig förmiddag. Klockan var ca 10.30 och en fin dag hade just börjat. Jag stod i köket och gjorde några spontana försök med ett par metallbitar som skulle kunna användas som ljusstakar. Jag hade putsat dem för att få fram en lite spännande yta och satt ett värmeljus inuti. Metallbitarna hade en skulptural form som dragit blickarna till sig i många år. Nu äntligen var de uppsnyggade. Till sist. Med det tända värmeljuset var ju det hela klart.

Det var därför inte svårt att släppa uppmärksamheten när jag hörde en bil på gatan utanför. Den hördes alltför väl trots att mina fönster och dörrar var stängda. Jag tittade ut och såg en mycket smutsig, mörkblå Ford Fiesta komma körandes mot enkelriktningen. Den körde med full gas, och jag såg konstiga skuggor eller rörelser inne i den. Allt gick mycket fort. Jag tittade sedan genom det andra köksfönstret för att se vad som skulle hända i korsningen som ligger 30 meter bort ungefär. Forden var redan lätt krockad, men det kunde ju bli mycket värre. Vänster framskärm var skadad. Resterna av vänstra strålkastaren var hjälpligt tejpad på plats igen med silvertejp. Om den vore stulen så skulle väl tjuven inte ha tejpat den, tänkte jag.

I korsningen har jag själv frontalkrockat med en som körde mot enkelriktningen. Men då gick det mycket långsamt. Nu kunde vad som helst hända.

Inte nog med det. När den passerade det första köksfönstret hörde jag även något som mycket tydligt lät som en panikslagen kvinna i bilen. Vilda skrik trängde ända fram till mig.
- Jag måste göra något! Vad kan jag göra? tänkte jag.
Bilen försvinner väl om någon sekund om det inte smäller i korsningen. Jag ser den fjärma sig snett bakifrån. Det är vänster sida jag ser. Då, 10 meter före korsningen, tvärbromsar den så gruset sprutar och den stannar vid trottoarkanten.

Jag KAN agera! tänkte jag plötsligt. Hämta kameran? Våldsmän vill knappast bli dokumenterade! Nej, det hinner jag dessutom inte. Det viktiga är att jag går dit. Jag får försöka prata om något. Det kändes dessutom väldigt, och kanske farligt, provokativt med kameran. Jag tog på mig en jacka och låtsades ha ett ärende till en affär i närheten, så jag skulle kunna ”råka” gå nära bilen. Medan jag tog på mig jacka och skor såg jag dem inte men hörde fortfarande ljud från bilen. Vad pågår?

När jag gick ut ser jag åt andra hållet, åt höger, en äldre man som också tittar mycket uppmärksamt mot Forden. Det var således fler som reagerat. Inte bara jag som hade låtit fantasin skena iväg. Jag visste att det var en man som är mycket rekorderlig, men kände honom inte närmare. Jag tittade mot Forden igen. Föraren hade lämnat sin plats och stod vid bilens högra sida. Han var mager. Knappt 180 cm lång. Lite klen. När han såg min gångriktning gick han snabbt tillbaka till förarplatsen och stängde dörren efter sig.

Pågår ett övergrepp i bilen så måste jag ingripa! tänkte jag.
I stället för att snedda över gatan tog jag nu sikte rakt mot förardörren. Det rådde ingen annan trafik. Vad väntar nu? En kniv? En pistol? Kan inte hjälpas. Jag tänkte lite på min ena höft som inte var riktigt 100% ok för tillfället. Kunde alltså inte springa eller ta betäckning särskilt fort, antog jag, om omedelbar fara skulle uppstå för mitt eget liv. Borde jag ha försett mig med något tillhygge?

Jag förnam att personerna i bilen såg att jag tog sikte på dem. Vad skulle jag säga eller göra?
Väl framme vid sidorutan knackade jag på den. Förväntade mig något arrogant. Bli bespottad eller kanske angripen. Lite får man väl tåla. tänkte jag. Om det stannar vid det. Nejdå. Dörren öppnades och jag såg en tanig och ljus ung man med en mängd röda fläckar / finnar i sitt runda ansikte. Han verkade inte alls upprörd. Snarast lite rädd, som om han dolde något. Jag frågade:
- Kan jag hjälpa till med något?
- Nävadå.
Flickan teg.
- Det verkar som om ni behöver hjälp!
- Nä, det behövs inte.
Så böjde jag mig ner och såg en ljus flicka med piercad underläpp och fet hy, på passagerarplatsen. Mitt intryck var att de var ovårdade, båda två. Ohälsosam livsföring. Hon fick samma fråga och gav samma korta svar. Så påpekade jag att de körde mot enkelriktningen och att det var livsfarligt.
- Är du någon jävla polis?
- Ja, det är jag! Får jag se på körkortet!
Under den här konversationen hörde jag hur föraren lågmält bad flickan om bilnyckeln. Hade hon dragit ut den för att få stopp på vansinnesfärden? Hon överräckte nu nyckeln till honom. Jag fick inte se något körkort utan bilen rivstartade och körde iväg utan att ta minsta notis om korsningen som låg alldeles framför dem. Jag tog bilnumret. I samma veva hade den äldre mannen kommit fram till mig. Vi tog betäckning. Planen kunde ju ha varit att vända och köra över oss. Så var det inte. Bilen försvann. Jag lyssnade länge efter ljud som påminde om påkörning eller annat, men hörde inget. Den försvann.

Mannen ringde polisen från sin mobiltelefon, och jag sufflerade registreringsnummer och bilmärke. Från andra hållet, runt hörnet i korsningen kom en medelålders kvinna fram och berättade att hon mött bilen på tvärgatan. Hon hade tydligen också haft en teoretisk möjlighet att ingripa, men vågade inte. Ensam kvinna. Den tycks således ha stannat där också. Annars skulle hon knappast ha sagt så. Eftersom hon kom från andra hållet hade hon kunnat se att föraren, när han ställt sig vid bilens högra sida, slog in sidorutan! Sjukt!

Det torde ha varit ett försök att ta bilnyckeln från flickan, som tyvärr fick andra prioriteringar när jag hade gått fram till dem. Det var ingen tvekan. Resterna av rutan, mängder av små glasbitar, låg på trottoaren och i rännstenen, bland allt annat grus. Det såg jag nu när bilen hade gett sig iväg.

Det blev lite eftersnack, men saken var ju anmäld och något ljud som påminde om fara och färde i trafiken, på den större trafikleden, varifrån de hade kommit, hördes inte. Bilen var inte falskskyltad, men obesiktigad och oskattad sedan ett par dagar. Uppgifterna från bilregistret stämde väl överens.

Otäckt!