den eldade kolbiten vrider in och ut på sig själv,
insidan som redan är sårad kan likväl byta plats med utsidan
för att ta emot den fysiska smärta som komma skall
inte ska båda livets sidor sargas i ett så tidigt skede,
allting stannar, helt står still,
en mental flygande kamera lämnar själen och går runt kolbiten samtidigt som
den stiger för att skåda det lugn som föds
sårbarheten flyter ut i rymden medan resterna av tvivlet rinner ner i Tellus
vintergatan ler tacksamt och jorden frodas gulgrön,
jag är här