Resan på Middles långa kanaler tog en ny vändning när jag började generallisera min litterära syn på historien med en tidigare outalad renässans.

Det fick oss båda att avsäga oss allt det som vi tidigare kallat legalt.

De slätstrukna kusterna iscensatte ständigt en fara för den som inte var simkunnig. Vi satte kanalernas betydelse i balans,
rädda att falla offer för lagunens ogenomträngliga djup.

I samband med våra böner till poseidon uppenbarade sig en ny horisont.
Likt en gondol i färd att upplösas i lagunens nyktra vatten.

Skrovet var intakt med den sköra stommen vilken precis som varenda invälvd träflisa involverar en ung pojkes hantverk.
På samma sätt uppfördes genuans vita segel för att symbolisera en gammal mans hyllning till ett liv som passerat.

Likt en barkass gjuten i vågornas avtagande melodi, lät vi oss omsvepas av den svarta nattens stjärnklara substans
De vita molnen sjung
vi vaggade oss till sömns.


Kring oss flyter stränder och flodbalkar, inpyrda och översvämmade.
Vi försöker skapa en förbindelse, men vi får ingen kontakt.
Vi befinner oss utanför deras aspekt.
dränkta i havets otämjda keramik.

När vi närmar oss världens ände ödelägger vi en hel ocean bakom oss,
jag blir påmind om gudarnas makt att kunna avsäga oss allt det som kallas oförlåtligt, men när mitt minne befläckas

adresserar jag det sista brevet till dig