Ögonen på maskinen, öronen på andetagen.
Händerna har börjat vattnats, munnen torkar läpparna börjar bli så där frasigt vita vågar man slicka sig runt munnen eller ska han visa sin hårda sida.

Ska han kanske bara stänga av och låta de omedvetna bestämma.
Tankar som korsar varandra om vart annat de ena väger över det andra.
Skulle han stänga av alla sina tankar och gå på autopilot.
Precis som den där telegrafisten gjorde tänk då att det kostade många människors liv.

Vattnet blir svett, frasigt vita blir till en spricka och smaken av de röda.
Tankarna går bara runt o runt föder känslan panikångesten.
” Ska det vara så svårt att bestämma sig” hon minns meningen och slaget som kom där efter.

Han hade ju sina bra dagar de var ju inte bara slagen hon föll för.
Han var bara en sittandes meter ifrån, hoppas hon inte ser sprickan eller känner doften av handsvetten det var nu eller aldrig.

Tankarna var dom samma hos henne han låg ju bara där
och ingen hade ju svar om han skulle komma tillbaks så nu eller aldrig.

Andas in och gör bara som dom på film.

I samma ögonblick som hon tryckte av maskinen som höll honom vid liv, tog han bredvid ett sittande kliv och tog hennes oskyldiga hand och han böjde sig fram så han kan kunde känna hennes läppar mot sina.

Döden föder kärlek.