I ungdomens florstunna glans
förde en pojke mig i en ljuvlig dans
han frågade - Har jag en chans?

Jag svarade bara - Vi får väl se
vad livet bjuder och kommer att ge.
Först vill jag dansa, skratta och le!

Jag tyckte hans fråga var svår
och han fällde en tår
när jag sa - Jag vill vandra på egna spår.

Nu har jag rest runt hela vår jord
saknar idag hans forna ord
och mina tårar bildar en stillsam fjord.