Maj 2009

Så lätt glädjen kan försvinna
Avrunnen, bortspolad, halvuppäten,
naggad i kanterna av småkryp
sitter jag här som ett elände,
mager och ful,
borttynande.

Jag tappar fotfästet,
faller nedåt återigen,
så trygg i invanda sorgemönster.
Låter svälten vagga mig till ro,
låter den bygga en skyddande kokong mot yttervärlden,
den ondskefulla och hotfulla yttervärlden,
den som aldrig vill möta mig på halva vägen,
den som jag nu inte ens orkar se.

Fanns det en dröm om kärlek,
något naivt inom mig,
som fick mig att blomma upp för en stund?
Hur kunde jag tro att någonting var förändrat.
Solen går upp i öst och ner i väst,
och två blödande hjärtan kan aldrig förenas.
Kan inte bryta igenom muren av rädsla hos min älskade,
och i min svaghet
blir min längtan ett efterhängsamt gny,
ett patetiskt skrik efter bekräftelse,
ovärdigt mig.

Jag ska tystna,
kan vänta tills det outsagda får lov att uttalas.
Jag har valt att leva.
Detta är inte den rätta vägen.