En dag ska jag träffa någon
som verkligen är lik mig.
Någon i vars ögon jag inte bara ser
min egen spegelbild,
utan glöden från en själ
som faktiskt är lik min egen.

Och hon kommer att älska mig,
och jag kommer att älska henne
av hela mitt hjärta.
Och när jag viskar till henne
”Jag älskar dig”,
i den tidiga morgontimmens rastlösa längtan efter dag,
så är den absoluta,
den objektiva, universella,
sanningen så nära att vi tydligt känner
hur dess sköra, men jublande, ande drar igenom rummet.
Vi kan nästan höra dess röst
när den sjunger om det enhetliga sammanhang
som vi alla anar under ytan,
men som ständigt flyr
våra famlande händer.

Och solens första strålar spelar över våra kroppar
när vi glömmer bort oss i den sanna kärleken.