Jag sitter i fåtöljen framför kvällsnyheterna och känner hur mina kinder blir våta och jag förstår ganska snart att jag gråter. Lite förvånad blir jag och tänker först att det handlar om trötthet, att jag kanske just har gäspat, men det fortsätter rinna och ur båda ögonen så nog gråter jag alltid.

Hon har ju varit borta så länge nu utan att jag förmått mig att reagera på något som helst vis och jag trodde kanske att det var för att det liksom inte spelar någon roll. Jag klarar ju mig bra och allt går sin gilla gång tycker jag men här sitter jag alltså nu och gråter. Kan man egentligen kalla det att gråta, utan att känslorna som borde vara knutna till detta våta har visat sig? Jag vet inte. Hon brukade säga till mig att jag är känslomässigt handikappad. Att jag är empatiskt störd, oförmögen att varken känna med mig själv eller andra. Och jag brukade då tänka att det var väl lite hårt sagt av henne men sa inget eftersom hon ändå var den som läst mest. I trettiofem år har hon studerat relationsfrågor i Hemmets Journals expertspalt och det gav henne ändå ett rejält övertag och så har jag aldrig varit så bra med orden. Jo att tänka dem men inte att uttala.

Sju månader sedan nu måste det vara. Jag kom hem en söndag efter en fiskehelg med Anders, min bror och fann kylskåp och frys fyllda med matlådor. Ja och hela köksbänken var belamrad av väl förpackade glasslådor med småkakor. Det var dem jag såg först, kakorna. Tänkte att det var fan vad hon har stått i och undrade om det var någon slags kyrkobasar på gång igen, men så öppnade jag kylskåpet för att ta mig en folköl och då fann jag alltså all maten vilket såklart gjorde mig fundersam och lite illa till mods.

Jag minns att jag började gå runt i huset och liksom söka utan att veta efter vad. Men så såg jag att alla hennes kläder var borta och då förstod jag att det var henne jag sökt efter. Inga spår fanns i hallen eller klädkammaren och nog blev jag brydd och det kändes på något vis som om allt stannade upp på ett märkligt sätt. Och när jag så gick upp för trappan och steg in i hennes sovrum, var sängen prydligt hopbäddad utan sängkläder och allt var liksom undanplockat och rengjort, sådär som ett gästrum brukar se ut ungefär. Det var väl då jag förstod att hon var borta.

Jag satte mig på sängen hennes och satt väl där ett tag. Det hann bli mörkt men jag satt kvar. Minns inte att jag tänkte något särskilt alls just då utan det var nog mer den speciella känslan av att tiden stod stilla som fyllde mig. Höll handen på den där stora virkade filten som hon gjorde klart lagom till flickans ettårsdag. Hon började med den när hon väntade henne vet jag och det var en sådan där lappteknik där hon virkade mängder av lappar i olika färger som hon sedan sydde ihop till en stor filt. Hon är duktig på handarbete, väldigt duktig. Men jag minns att jag tänkte på hur strävt akrylgarnet kändes mot min handflata där jag satt i mörkret. Strävt och dött på något vis.

Jag har alltid haft svårt för konstgjort garn. Ja, stickig ull också för all del men framförallt akryl. Jag hade aldrig velat använda filten just på grund av det och hon nämnde det någon gång när hon var arg. Sa att jag inte uppskattade det hon gjorde eller berömde henne tror jag att det var. Och jag svarade att jomen visst gör jag väl det jag tycker att du är jätteduktig, men det var som om hon inte hörde det. Det var oftast så att hon inte hörde.

Sådär satt jag alltså i mörkret i hennes rum och tänkte på filten och hur sträv den kändes och jag antar att tankarna kom och gick men alla kretsade de ändå kring filten och hur det var något med den som jag inte tyckte om. Något kvavt och påträngande. Ändå var den vacker att se på. Jag somnade nog efter några timmar och måste ha lagt mig ner eftersom jag vaknade på sängen någon gång vid sjutiden, invirad i filten. Jag gick direkt till jobbet utan att egentligen tänka så mycket mer på saken. Att hon var borta, alltså.

Men nu tänker jag på det. Sju månader senare tänker jag på henne och på detta märkliga att jag sitter här och gråter framför kvällsnyheterna, utan att riktigt känna varför. Och jag tänker på maten som hon lagade och kakorna. Alla dessa kakor.

Men mest tänker jag nog egentligen på filten.