Blåsten, skuggan, spåren
ritar ett ansikte i sanden

en kvinna
håret bakåtkammat
halsen vilande i sandgropen
ögon som blundar
av kroppen syns alls ingenting

omgiven av vasst, hårt grönt gräs
torr tång

sanden är vit

jag undrar om det var här
hon hittade Sandvargen
Zackarina

        *

en grå matta
kuddar i cirkel

en liten vit lampa
lyser i mitten

ett huvud på
varje kudde

gosedjur som letar sin plats

en pall
väggen som ryggstöd

en bok i mitt knä

så börjar vi läsningen
om Sandvargen
som bor på stranden

dit Zackarina går

han som inte äter vanlig mat
utan lever av månsken och solsken

han som vet att blåmärken
är modighetsmedaljer
och att det svåraste jobbet av alla
är att göra ingenting

han som förstår hennes språk
han som bor lite här och lite där
han som dansar i sanden
17 varv, så benen blir trötta, så trötta

efter tre kapitel
har timglaset nästan runnit ut
det är ingen idé att läsa mer idag

vi räknar till 49

sekunder har vi räknat nu
säger en liten pojke
och nu är vilan slut

        *

sanden och havet
är långt borta

vinden snor runt höghuset
vänder varv

mörkret sänker sig
över förorten

en ensam lampa lyser
i mörkret

för mig

© Eva Langrath 2012