Nedsjunken mot vässad stolsrygg i stål
ett kors över ansikte
halvsovande -
en försommar av cowboysolbränna
från balkong i söderläge
i rosa sken
och han sa
du talar inte mycket,
ler än mer sällan
och strök sitt hår bakåt
höll fram låga,
jag tände på och där utanför flög moln
som Cassadys stulna bilar
men vet vem du är
vas fylld av grekiska rosor
märkliga skruvade mjuka taggar,
jag tittade upp aldrig road
då allt är på drift
i det ingen säger,
så gå nu
jag är hörn
med skugga växt över vägg
som vardaglig besvikelse
- en tisdag,
med ingen början inget slut
och världen krängde aldrig
när jag satt där i bar
och såg suddig gestalt i tjockbottnat glas.