Mina ord är gravida. De har varit oanständiga. Nu förökas de som religion. De ligger runt och provar sig fram till och med nu. Plötsligt är de statiska, fast lite skruvade och rent omöjliga att ta med i verklighetspåsen. Bokstavskombinationen gör meningen i livet. Rädda alla rädda ord. De är mina barn. Rädda barnen, små bokstäver: rädda barnen. Mitt inre skal ska skydda dem med livet som insatsstyrka. 

De snälla orden bor i din värld. Hjärta i hjärta. Jag lånar den, men har emigrerat till utkanten av klotet. Där mår kriget bäst. Här ringer ingen på min trasiga dörr. Heller inte i min nya telefon. Antagligen är det tvärtom. Inser mitt fel på halvklotet, men har djupprogrammerat distans. Lyfter på hatten och säger som Moa: Det är som med idéer och barn. Man tycker bäst om sina egna.