jag står bakom picasso i sluttningen
vi har inte växlat några ord ännu
ovanför hans huvud hänger en stjärna
som i en rasande fart klyver luften
på väg ner mot denna absintstinna spanjor
man så länge har kallat ett geni
huvudet exploderar då stjärnan
pressar sig ner mellan axlarna
för att lägga sig intill hjärtat och vila
min promenad blir upplyst av solen
värmen förför mig när jag på slätten vandrar
med buteljen jag lånade av pablo i min hand
sockerbiten smälter då den filtrerar vattnet
jag häller på den ner i drycken som gör mig yr
backen vätter åt alla möjliga håll
carl-robert snurrar sig fram
medan jag ser på
han får en bukett av mig
som jag plockade intill picassos själ
sedan for jag in i mitt egna skal igen
för att lukta på blommorna jag just fått av mig själv
det är virrigt och dimman klamrar sig fast runt mig
inom mig
den andas is mot mig
men den älskar mig
alla färger i landskapet där jag verkar idag är skarpa
tecknade i grönt och blått
rött och gult
purpur och ceriset
vatten forsar in i vinodlingens dal
jag lägger mig i rännan
flyter med till ett annat paradis
klär på mig mig själv på nytt
nyktrar inte till
och letar efter vackra vyer jag kan sluka
så att orden blir jag och jag blir dom