Fadern och Sonen korsade hav,
En känsla av lycka och kärlek det gav,

Fadern, en riddare vis och färggrann,
Detta i Sonens hjärta som brann,

Men havet det kluckar, väser och går,
Likaså, Sonen sin Far ej förstår,

Ty något i dem som ej var till lycka,
Något som måste kraffsa, bränna och stycka,

Det skal de ska skydda mot väder och vind,
Spricker när tåren rullar på kind,

När skalet är sprucket och blottar ett hål,
Förstår, Fadern och sonen sig på sin kupol,

För det som ligger och gror, i hjärtat, i sig,
Är Den Skeva Anden med sin lakej,

Fadern och Sonen måste förstå,
Att sluta göda Anden, alltför att inte förgå,

I evighet och oändlighet,

Far.