Va-för har I så faseligt bråttom,
I som i bilera far.
Ti, dä finns-la dä gôtt om,
så varför jäkta, iallsinadar.

I ä allt bra domma som jäktar,
I fårt ente bättre för dä. Hä.
Enn saa jära dä som enn mäktar
å dä som enns krôpp orkar mä.

Enn saa ta säk ti te å grönna,
å-te å titta på blommer å bla.
Å-ena-lita stunn kan en önna-säk
te å höra på fågeln så gla.

Enn saa känna hur gôtt dä loktar
så här uti vårens ti.
Å enn saa se hur i träa dä boktar
när som sönnanvinden tar i.

Dä kan la va gôtt å ha pänga,
å masser mä saker å dä.
Män när en legger i sotesänga
en da, får enn ente-nôtt mä.

Nä, jak tökker enn saa spankulera,
i natura, å se säk omkring.
Då börjar enn allt å föndera
på alla möjliga kônstia ting.

Som hur göken kan lära säk gala
när han fötts i ett annet bo.
Ja, jak önnrar kan djurena tala
på nôtt sätt mä varandra, måntro.

Å hur kan fröet där nere i jola
veta vad som opp eller ner,
Å tänk, tänk om Gud släkte sola,
då fanns dä la ente nôtt mer.

Ingvar Björkdahl
Mariestad