Annika brukade fortfarande leka

I huset där hon bodde fanns en gammal veranda och där hade hon sina pappersdockor i en gammal chokladkartong. Hon samlade på filmstjärnedockor och favoriten var Gene Tierny. Annika skulle också bli filmstjärna när hon blev stor . Eller kanske mannekäng, fast då måste hon sminka sig, och det kunde hon ju inte göra för hon var missionare och de sminkade sig aldrig. Mamma var också missionare , så hon använde bara hårvatten, och så det vanliga, tvål och sånt.

Annikas bästa vän var kusinen Elvira, de brukade göra sällskap till juniormötena. Förut hade Elviras familj bott i stan, men så fick hennes pappa en alldeles förfärlig sjukdom och så hade de flyttat ut till sin stuga.

Elvira spelade piano,hennes fingrar löpte så snabbt över tangenterna.I stan hade hon tagit lektioner , så nu hade Elviras mamma tagit reda på att det fanns en dam nere i samhället som tog emot pianoelever. Elvira var välkommen dit , pianolärarinnan ville gärna höra hur hon spelade och träffa henne för att komma överens. Och Elvira som kunde vara blyg ibland bad Annika följa med den första gången. Så tog de cyklarna och for.

Pianolärarinnan bodde i en villa. Att bo i villa var fint, flera barn i skolan bodde i villor och det syntes på dem att de var fina barn. De luktade inte ladugård som barnen från gårdarna gjorde.

Flickorna ställde ifrån sig cyklarna och knackade på . Dörren öppnades genast, en mörk och späd kvinna med en intensiv blick mötte dem. Hon måtte ha stått bakom gardinen och sett när de kom. Hon förde dem genast till pianot. Något sådant hade Annika aldrig sett. Det var så stort ,hade så konstiga former. Pianolärarinnan märkte Annikas undran .
-Det här är en flygel, sa hon. Inget vanligt piano.

Så fick Elvira spela upp och det gick bra och hon fick beröm. Sen tog det en stund att bestämma en tid, och lärarinnan antecknade tiden i en svart liten bok ock skrev en lapp till Elvira.
-Nu skall jag spela för er, sa hon.
Det var fantastiskt, hela rummet fylldes av toner. Då gjorde hon en paus.
-Hörde ni, sa pianolärarinnan till flickorna. Det här stycket handlar om ett samlag. Hörde ni att det var som starkast vid klimax?
Så tog hon om stycket igen, ännu starkare den här gången.

Annika och Elvira vågade inte se på varandra. Annika visste nog lite om hur ett samlag gick till, men helt säker var hon inte och hon vågade inte fråga. Hon visste att sånt talade man inte om.Hon rodnade och hon såg att Elviras kinder började blossa.

-Det var det. sa pianolärarinnan och stängde flygeln. Nu har jag något jag vill visa er. Hon försvann och kom tillbaka med något i handen.En slags gördel? Livstycke var det inte.
-Det här är en Spirella, sa damen. En mycket bra gördel. Alla blir smala ! Det är aldrig för tidigt att börja med Spirella. Jag säljer sådana gördlar, det är bara att beställa!

Annika var mycket smal, hade fortfarande lite problem med ätandet. Och Elviras midja var en sådan som man möter i folkvisorna hos den unga jungfrun. Hon var känd för sin smala midja.
Flickorna hade inte heller nu något att säja utan tog hastigt adjö och cyklade hemåt.

-Hur var det hos pianolärarinnan? frågade mamma när Annika kom hem. Såg du flygeln?
Jo, Annika berättade om flygeln. Den var så stor. Men hon sa inget om det andra. Vad skulle hon säja, det var så obegripligt.
Först när hon kom ut i verandan till sina pappersdockor kände hon sig trygg och snart glömde hon hela historien.

Och Elvira tog sina lektioner för lärarinnan och nu var hon en alldeles vanlig lärarinna med skalor och etyder.