Jag har aldrig känt mig trygg. Var jag än befunnit mig, har jag alltid känt mig övervakad, som om någon står utanför, och kan i vilken sekund som helst ta steget in genom dörren. Eller någon som ligger bredvid mig i sängen, och kan i vilket ögonblick som helst lyfta på påslakanet och skina upp i ett förvridet leende.

Många pratar om en frizon. Något som jag aldrig har haft. Har alla en frizon? Finns det en plats för alla där de kan känna sig trygga? Sist jag kände mig trygg var i mammas mage. Om det ens är rätt att säga att jag visste vad trygghet var då, eftersom jag inte hade något att jämföra med. Det kanske inte ens går att säga att jag kände, jag minns egentligen inte att jag kände något alls.

Jag har alltid febrilt sökt efter en frizon men aldrig hittat den, och enligt mig finns det ingen. Men det är en underbar tanke.

Tänk att bara sitta där i frizonen, omfamnad av en solidarisk bubbla. Är det där som allting skulle bli vackert? Skulle mina krigsbilder förvandlas till drömvärldar, där alla soldater stuckit nejlikor i sina pipor? Skulle alla militanta makter le av tillfredsställelse när de avvecklade sina kärnvapen? Skulle alla sex miljarder människor sjunga tillsammans i en kör vars medmänsklighetsstämmor ekade över jordklotet?

Nej, det finns ingen frizon. Ingen kan väl någonsin känna sig riktigt trygg, när de vet att deras fötter vilar på samma jord där människor sedan början har planterat frön av ondska, som vuxit upp till enormt hat. Med grenar som skuggar hela världen. Och du kanske står precis ovanför ett enormt rotsystem. Med gigantiskt tjocka äckliga rötter som försurar marken. Det kanske är därför som dina blommor dör i din trädgård.

Det finns ingen frizon. Zonen är fri. En fri zon. En zon där man för en stund är befriad från allt hat. Den finns överallt och kan komma till dig i vilket andetag som helst. Den kanske står utanför, och kan i vilken sekund som helst ta steget in genom dörren. Eller den kanske ligger bredvid dig i sängen och kan i vilket ögonblick som helst lyfta på påslakanet och skina upp i ett vackert leende. När känslor av välbehag helt plötsligt sköljer över mig, är det den fria zonen som svävar förbi. Det är de sekunder som jag mår bra, då jag just för tillfället tänker på allt det vackra i världen.

Sedan fortsätter den bort, och jag griper krampaktigt efter den för att försöka fånga den. Men sekunden efter ler jag och tar ner mina händer. Jag vet att den är på väg bortåt, på väg till någon annan för att smeka dess kind.