Jag ville aldrig mer slå mig loss
Från det som greppade mina händer
Och aldrig mer sjunga de ord jag hade satt samman
till vad jag trodde var vackert men det var fult

Jag ville aldrig mer trampa sönder
De stunder där jag redan gått
Och det som greppade mitt karga minne
sjönk med mig genom marken
Och jag var Alice i Wonderland

Jag träffade varelser som berättade sagor
Jag aldrig tidigare drömt
Och nyhetens behag sög ur det dystra
Och jag toppades med strössel och dopamin

Där spände jag upp mitt leende
Med bultar och häftpistol
Och jag log för evigt upp mot ytan
Som en gång var min botten

Jag stannar här nu
Som Alice i Wonderland