cyklarna leder oss fram
genom dis och berusning
längs en kurvig landsväg
vi levde i ett trettiotal
för en natt
vi for fram på en väg
vars asfalt lystes upp av månen som stod full
och väggarna bestod av kolsvart granskog
därför var vägen till synes ljus
trots att natten var mörk
jag var ung för evigt en stund
när vi satt vid havet och vinden låg och sov
inget kunde störa oss förutom vårt destruktiva liv
vore det inte för alla måsten
så hade jag suttit kvar på klippan
där vi satt och pratade om våra halva förhoppningar och drömmar
men verkligheten hann ifatt
ändå så tackar jag min bror för denna natt