När av törst
du försmäktar
i din plågobädd;
Själ, var icke rädd.
Över dig en stjärna väktar,
då när mörkret är som störst,
är som störst.

När du gå
hän i drömmar,
all din plåga far.
Stilla, ren och klar
djupt i nattens stillhet strömmar
ljusets källa sval och blå,
sval och blå.

När din röst
är förtegen
och din själ är stum.
Vet, det finns ett rum
bortom alla blinda stegen,
där det väntar dig en tröst,
dig en tröst.