Min vän, livet är som ett lapptäcke.

Varje stycke är som ett kapitel på vår vandringsfärd.
Romanen får sitt namn efter handlingen i boken.

Det kom en man från Gnesta, så börjar historien om Fridolin. Den handlar om en människa som funnit något.

Så småningom presenterade han sig som Moffa, eftersom han hunnit bli morfar för fem ostyriga barnungar.

Men varför heter han Fridolin?

Jo, i sitt sökande efter sin plats på jorden, sitt ständiga grävande och trevande åt olika håll, kom han på något som han ville berätta för Gud och hela mänskligheten, därför blev det Fridolin, efter Erik Axel Karlfeldts Fridolin, som är fin och kan prata med bönder på bönders vis och med lärde män på latin.

Moffa har ett maniskt begär av att frälsa världen med sin vision som han innerligt önskar delge alla barn, barnbarnen och alla ungarna på gatan.

- Jag hade bara två önskningar, sa en av våra stora författare, ”förklara hela naturen och revolutionera hela mänskligheten”.

Det är naturligt att ung människor söker sin identitet, sin plats i mänsklighetens brokiga vävnad. Kanske är det ett av hennes yttersta mål.

Det gäller att samla så många värdefulla lappar som möjligt och fästa dem vid bården så att mönstret till slut ska träder fram.

Men alla lappar passar inte in i formen. Några kommer för alltid att skämma, hur väl vi än försöker dölja dem. Bäst vore om de aldrig kom med, men hur skall vi någonsin veta…

Då och då är det bra att stanna upp och bara vara. Mönstret kommer som en baksmälla. Medvetandet kommer efter, som man säger.

Sitt bara still, gör inga överilade handlingar. Betänk att bilderna bara är schabloner.

Om vi vore vackra, friska, rika och intelligenta, men nu är det ingen film vi spelar i, … vi måste handla som om… det lyckliga samhället gick att skapa… och… som om …den normala familjen existerade.

Vi måste bygga upp motiv och motivera oss, så att själen hänger med.

Det är själen som väljer.

Kanske når vi en gång fram. Men ändå…! Missar vi målet måste vi börja om på nytt igen, precis som fåglarna och myrorna när deras bon blir raserade. Så har det alltid varit.

Min vän, jag vet att du har en särskild förmåga i trängda lägen.
Men, sätt dig ner ett tag. Se dig omkring och ana dig till din plats i omgivningen. Byggnader, vägar och stigar, träd och buskar. Människor framför allt. Du är värdefull, där du sitter, tänka sig.


Skriv ner några rader, du kan ju skriva. Låt texten handla om dig själv och ge tankarna fritt spelrum. Önska dig ett rikt liv i det goda samhället. Ge inte upp. Jag lovar att du kommer att upptäcka ett och annat du inte varit medveten om tidigare. Det normala ser
du snart som ett statistiskt medelvärde. Så kommer det alltid att bli.

Tidsandan förändras då vi väljer nya värden på parametrarna, men var och en måste självklart välja stycken till sitt eget liv.
Alltså… det gäller att finna användbart material till varje kapitel.

Var inte rädd, backa inte för en dyster lapp, den höjer bara värdet av de andra, säger den som förstår sig p´åt.

Lycka till med ditt fria skapande!


Läs gärna texten som är skriven för dem som har öron till att höra och ögon att se, dokumentet heter: Längs vägen till Wåhlinge Marknad. Kapitlen räcker nu till bården i Moffas eget lapptäcke. Många bitar fattas, men han börjar ana vem man möter Under Stora Granen:

Moffa himself ! ?


JL - 99