Av möten föds berättelsen...
Hennes pappa var en uppfinnare
Det är en lördag, jag och min kära kosmiska syster, skall fika på det stora shoppingcentret som ligger i staden där vi både bor i. Vi sätter oss ner bland all buller och stress och dricker en underbar chailatte som är kryddad med kärlek och kanel.
Det är som det brukar vara, vi glömmer bort allt runt omkring oss och är så glada bara för att kunna dela denna stund med varandra.
Idag är dagen hon återberättar minnen om sin pappa, hennes ögon börjar glänsa och hon utstrålar värme och kärlek, hennes ansiktsdrag mjuknar och hon ser ut som en liten flicka när hon berättar om sina minnen.
”du vet, min pappa, han var en uppfinnare... hans hjärna jobbade konstant och han kunde få en massa märkliga idéer… Jag minns en gång när vi skulle steka pannkakor – då började han planera hur man kunde göra världens längsta pannkaka genom att snurra på stekpannan medan den andra hällde i smeten…Ja, de va min pappa det!” sa hon och sen drömde hon bort sig en stund till.
Jag tittade på henne fascinerad, fast vi hade nuddad samtalsämnet även innan, så kände jag bara på att det här var det något alldeles unikt som hände. Kanske var det hennes far som satte där vid sidan om henne och höll hennes hand medan hon tänkte på de gamla goda tiderna…
” Du vet, min pappa brukade tvätta potatisar i tvättmaskinen, typ i trettio grader... bara för att få bort skalet…” Hon verkade nästan skämmas om detta, men då sa jag ” men det där var ju en riktig uppfinning – det finns sådana apparater som man använder i restauranger… de ser nästan ut som tvättmaskiner – potatisen snurrar runt och skalen de fastnar i kanterna.”
När jag sa detta så blev hon så stolt, som ”visst, de kanske var någon annan som fick patenten på potatisskalaren – men det var ändå min pappa som upptäckte den långt innan!”
Sedan berättade hon om deras trädgård, där det fanns minst hundratjugo olika sorters buskar, för hennes pappa älskade ju att experimentera. Deras hus var en mötesplats för massa olika typ av människor, han bad henne att ta med sina vänner för att han gillade att går runt bland alla dessa ungdomar – bärandes en bunte med pinnar. Han ville väl verka lite märkvärdig på sitt värdiga sätt, för då var de alltid någon som blev nyfiken på hans ”pinnar” och så kunde han återberätta de uppfinningarna som stod bakom dessa käppar.
Chailatten hade mer eller mindre kallnat i min mugg, så fascinerad hade jag blivit om hennes berättelse att jag hade totalt glömt bort drycken.
Det kändes som jag fick ta verkligen del i hennes barndom, som om jag öppnade dörren och klev in i deras vardagsrum. Jag kunde iaktta rörelserna i rummet och ser hur hennes pappa vandrade från den en person till den andra, förklarandes både de gamla och de blivande uppfinningarna…
Jaa – faktiskt är jag så glad för den där kära uppfinnare pappan, han uppfann ju ändå de bästa av de alla… min kära kosmiska syster, vännen bort om tid och rum. Fantastiskt att just hennes pappa var en uppfinnare!
|
|
Nästa text
Föregående
