Du ber mig att inte vara rädd men hur låter man bli?
Det blir tyst när vardagsackorden klingat ut och rösten blivit stum
min mimik försvagades i takt med att husen bakom mig försvann
andetagen och likaså din puls, som en bas som rubbar rytmen.

Eko mot mitt hjärta när du genljuder runt omkring
var inte rädd för mörkret, var inte rädd säger du
om jag tröstar dig, följer du mig då vart jag än vill gå?

Handflatan kall utan din struktur
en sammansättning jag aldrig sett förut
kemi jag aldrig trott på, källhänvisar nu till din existens
du ger mig svar på alla frågor jag någonsin ställt
du rubbar allt tvivel jag någonsin känt.