det är en obehaglig företeelse för de flesta
att läsa verkligheten, oomskriven

omskriven, uttalad
direkt

stötande


som att jag var en utomjording som räckte ut en hand i vänskap

en indian, hug, som talar med handen, vi är vänligt inställda (ska inte ta din skalp)



människor i allmänhet, som jag möter och har mött,
har de flesta en stor rädsla för döden som de uttalar i meningar som exempelvis; "...nej nej nej...det där är så otäckt, jag vill ej höra mer..."


jag har själv aldrig haft det förhållandet till döden
när jag var yngre och nu också till viss del, angriper jag livet som att döden ej existerar i min upplevelsevärld
därför är jag inte heller rädd för den - den är lika naturlig som livet


däremot har jag alltid varit dödligt rädd för att skada mig själv - främst fysiskt. ändå har jag jobbat större delen av mitt liv med hästar som egentligen är en livsfarlig sysselsättning.


mest rädd har jag varit att skada mitt huvud, min hjärna. jag upphöjer mitt intellekt, jag älskar mitt kvickhet, intelligens, förmåga att förutse saker, intutionen, förmågan att se i bilder.



kanske är det den rädslan som till slut tog över och gjorde att jag drog mig tilllbaka från mitt arbete som hästtränare. de senaste åren stog jag mest på marken och gav lektioner samt tränade hästarna från marken genom tömkörning (man 'kör' hästen utan vagn med långa tömmar för att gymnastisera och förbereda den för att göra samma sak med ryttare på.

och märkligt är att jag alltid till stor del haft med problemhästar att göra, sådana som knappt är ridbara på grund av ryggsmärtor, dålig behandling etc. det kunde också vara hästar som var mycket luriga och smarta och gjorde allt för att slippa vara till lags.

såna brukade jag lyckas med, så att ägaren kunde rida utan risk för liv och lem och tillochmed komma ut på tävlingsbanan igen.
ibland har skadorna och problemen varit för stora och då har jag naturligtvis fått ge mig och tala om för ägaren att detta är en sak för veterinären eller fysioterapeuten




nej, nu är det konsten som övertagit passionen i livet. att älska att måla, skulptera eller skriva är underbart

men livet är inte bara det eller hur? jag har nyligen blivit diagnostiserad med a-typisk autism och adhd. dessa funktionshinder förklarar många märkliga kontroverser och kommunikationsproblem, främst i arbetslivet. (notera: jag skyller inte på det - jag säger att förklarar problemen)


i dessa diagnoser som jag ej vet mycket om än mer än vissa väldigt tydliga saker. jag tar exempalvis allt bokstavligt - och kommunicerar också på samma sätt. det här, har jag förstått, har/kan reta folk till vansinne. jag verkar totalt känslokall eftersom min hjärna jobbar snabbt när det blir problem. jag skuttar alltså vidare i tanken och börjar spåna på en lösning, som jag då delger. ofta är det så att de jag talar med fortfarande ojar sig för det som hänt och är i den initiala känsloreaktionen (det här är ingen kritik på det förfarandet utan jag förstår att folk funkar olika, det är liksom naturligt för mig) och att jag tänker mycket snabbt och är en handlingsmänniska som hellre ser att problemet blir löst.


för mig är det mystiskt rentav, att folk blir sura för att man ej beter sig som dem, i samma stund. själv uppskattar jag den typ av människor som finner lösningar så att man kan gå vidare. det är ju det bästa för produktionen eller kanske om det gäller en skada, sårläkningen.




verkar detta svårt att förstå? kom gärna med synpunkter.

skriver detta för att mina texter om döden verkar får lite läsare och lite reaktioner. är ni så rädda för ordet? döden är ju här, livet är här, och hand i hand ska de vandra tillsammans med er genom hela ert liv.



ja, jag förstår ni är rädda, har ju själv dödsångest och paradoxalt nog självmordstankar - dock är faktum så att sedan jag i våras började äta en liten mängd oxynorm (morfin mot smärta) har min ständigt pågående sedan flera år, depression, falnat ut.

se den tunga livsfarliga drogen har gett mitt liv mer frid. droger är farliga om man missbrukar dem, eller blandar med sprit. jag dricker ingen alkohol sedan jag för tre år sedan började med tunga lugnande medel, benzodiasepiner och nu morfin.

jag vill leva, jag ville leva ett bra liv. jag vill leva ett bättre liv.

därför gör jag allt som står i min makt. för mitt liv, mitt bättre liv



sen respekterar jag betänkligheter, det finns örter och akupunktur, yoga och annat bra. det har jag provat under mer än halva mitt liv. det funkade ej. jag har alltid vara en hälsomänniska, spirituell, tränat (men mitt funktionshinder är medfött och går ej att operera bort)

god dag önskar jag er (själv är jag sjuk av abstinens - en karta oxynorm har förkommit så jag får vara utan idag. får förhoppningsvis mer imorgon)