scen 1.

inne vid strandkanten är tältdukarna spända. det står ölburkar i sanden och skogen står tät bakom. vi har gått ut en bit, det är som en avsats därute. framför oss paddlar en kanot mot solnedgången. någon har dragit lätt med vit vattenfärg tvärsöver alltihop och sen satt eld på duken

vi sitter så, lutar oss bakåt i solstolarna. det är en tavla och vi fotar den genom tonade glas. den blir ännu varmare.

hon säger att man alltid borde se på världen i sepia


scen 2.

under stockholmshimlen rör sig en liten svart prick uppåt, bortåt. först går det inte att se om det är en fågel eller en ballong. den blir mindre och mindre tills den inte längre går att fokusera med blicken. fåglar flyger inte så högt

vattnet därnere är lugnt, båtarna åker fram och tillbaka under bron och skär det mitt itu. han ligger med huvudet i mitt knä. det orörda ligger i luften. i mitt hår lukten av eldrök och cigarettrök och krig

det går inte att urskilja vilket som luktar starkast