Storasyster, den lilla åttaåringen, var inte döpt. Hennes familj var tämligen profan. Men efter lillasysters bortgång uppstod kontakt med hemmaförsamlingens kvinnliga präst. Hon var en fantastisk människa och hennes själavårdande arbete räddade den stympade familjen till ett fortsatt liv.
Så när så småningom en Lillebror kom till världen och det blev dags för namngivning, kände den profana familjen att ett dop i kyrkan skulle vara det rätta.
"Då vill jag också bli döpt! Samtidigt med Lille-Tor!" sa Storasyster. Och så fick det bli.

Ceremonin var avsedd endast för de absolut närmaste - inte ens för farmor eller morfar och andra närstående. Bara de två barnen, föräldrarna och prästen fanns samlade vid dopfunten i den vackra kyrkolokalen den dag det begav sig.

De rätta orden yttrades. Vatten östes. Och när Storasyster fått sitt och prästen medan hon torkade flickans hår uttalade vad ceremonielet krävde "... i Faderns, Sonens och Den helige andens namn" riktade flickan omedelbart sin blick mot henne och sa:

"Varför heter det inte 'i mammans och dotterns namn?'