Min tonåring. Lunchtid. Hög tid att stiga upp. Jag lägger mig tätt intill och viskar att jag älskar henne. Hon mumlar att hon vet. Jag viskar att hon är så duktig. ”Vet du det”, frågar jag. Hon flyttar huvudet lite på kudden och mumlar lite mer vaket nu att hon vet att hon är duktig.

Jag lyssnar noga på hennes ord. Är det den vanliga tonårskaxigheten jag hör? Men hennes ord är äkta och jag hör hennes förvissning där bakom orden.

Hon är så trygg inuti, och min förundran är stor.
I min kropp sprider sig glädje.
Igen.

Jag kan.