hur skulle man annars
kunna skratta
eller se fram emot
en ny dags frukost
bland brödsmulor och
osötad marmelad

kunna strunta i
det perfekta, utan
kantstötthet,
för i allt som betyder
något finns det
operfekta,
naggad i kanten

man måste tro
på en bättre dag,
ett liv, att ett
kan bli två,
att leva är att
tänka så

jag tror på
att tro, på något
eller någon, genom
år av fallna ridåer
är tron min
sista bugning...