Vet att jag inte borde
för att världen kan
gå under då

vet att mitt i det
som är vinden
och vemodet

hörs de små stegen
mot asfaltsvart
och kullersten

och jag
som har ett namn
och har en plats

är ibland på väg
bort mot horisontens
kanter


Och jag anar
att kanterna
är grå klippor

med tänder
som gnisslar
mot varandra

och att jag inte borde
att jag alls
inte skulle

för att inte mista
en hand en sol
en skog om våren


Men ibland är jag där
ibland finner dagen
en främmande doft i natten

och det som är
och det som vill födas
måste brottas med varandra


Världen går under
inte i morgon
och inte i december

för mer än kalendrar
från mayafolkets tid
betyder öppna himlar

men jag vet att jag inte borde
inte får störa
de sovande ekarna

inte gå för att glänta
på horisontens vassa draperier
för då är allt förbi


Borde inte
när eken står fast
och jag kan leva hösten